Jag är orolig över den riktning Aikido har tagit i Sverige.
Aikido som idrott verkar vara modellen numera.

 

Nu för tiden är inte vägen till Aiki man tränar.
Idag tränar man för att få hakaman, shodan och titeln shidoin (tränare).
Hakaman brukar vara den första anhalten, här är det många som slutar en gång de har vunnit plagget.
Deras mål var inte högre.
De flesta som fortsätter till shodan kommer också att sluta med träningen om de inte får bli tränare.

 

Här tar jag upp svensk Aikido, men jag kunde lika gärna ha tagit upp Aikido i hela västvärlden.

 

Ett problem när det gäller kritik är att läsarna tar allt kritik väldigt personligt,
och om de inte känner igen sig så säger de att det som påstås inte är sant.
I stället för att ta det personligt borde de se sig omkring och se hur det ligger
till med detta både på hemmaplanen och övriga världen.

 

Vad jag vill ta upp här är problemet med den kvalitativa Aikidoträningen i västvärlden.
Och då måste jag ställa frågan,
tränar vi Aikido för att platsa i korpen eller för att det är vägen till Aiki?

 

Aikido är en filosofi med fysiska rörelser och som utövare kan vi alltid välja delar
av denna stora kaka allt efter vad vi är beredda att satsa på när det gäller tid och pengar.

 

Man kan träna Aikido för hälsans skull.
Men för detta krävs tränare med lång erfarenhet av denna sorts träning.
Sådana tränare saknas i Sverige.

 

Man kan träna Aikido för motionens skull.
Men Jujutsu, Karate, Judo och Taekwondo, för att nämna några,
är bättre val än Aikido för detta ändamål.

 

Man kan träna Aikido för att den är nyckeln som gör att vi förstår oss själva
och visar alla de svagheter som vi människor har anskaffat oss under tusentals år
av missförstånd så att vi får en möjlighet att förändras och bli bättre.
Men var i Sverige finns en tränare med en sådan filosofi?

 

Det senaste året har jag varit på några Aikidoläger och vad jag såg var
att Aikido i Sverige hade ökat i antal utövare men minskat i kvalitet.
Detta är ett problem eftersom vi får nya tränare som bara undervisar i hur en teknik
skall göras men inte idén och essensen som finns bakom tekniken.
Därför blir det svårt att hitta den där kraften som kallas KI.
Nu kommer många att påstå att jag har fel och att de minsann visst tränar KI.
Men om en kille på mellan 1,80 och 2 meter lång och en meter bred bevisar
sin KI på någon under 1.70 då vore det konstigt om inte den mindre for i väg.
Nej, Ki bevisas bäst när en liten människa slungar i väg en jättestor människa.
Har man hittat sin KI så behåller man den och den blir bara bättre med åren, som ett gott vin.
Men om när man passerat de 45 och måste ge vika för yngre och starkare förmågor,
 då har man inte tränat sin KI.
Att man idag i Sverige måste en person med 25 års erfarenhet säga till sin mindre
erfaren partner att han/hon måste ta sitt ansvar och följa med när tekniken görs
för att den skall överhuvudtaget fungera, är bevis nog för att träningen inte görs på rätt sätt,
det handlar mer om piratkopiering av rörelserna än om att träna den rätta vägen till Aiki.

 

Det känns som om tränarrollen, och makten som automatiskt följer med,
är det som lockar till Aikidoträningen och det kan vara därför så många lägger
av när de inte får chansen att bli tränare.

 

Vad jag minns så var den första antydan om en Graderingskommitté
som genererar sina egna svartbälten redan cirka 1995.
Om det startade tidigare vet jag inte, men från -95 är jag ganska säker.
Kommittén jobbade hårt och mycket för att uppnå detta.
Det här är inget isolerat fenomen som bara gäller Sverige.
Nej, detta sker i hela västvärlden.
Men, det finns en liten skillnad mellan övriga västvärlden och Sverige.
Medan övriga länder erkänner att svartbälten utdelade av landets kommittén
har mera titeln idrottsledare och inte fukushidoin eller shidoin så vill vårt lands
kommitté få oss att tro att svartbälten utdelade av dem är, om inte bättre,
lika bra som de Honbu Dojons shihan delar ut.
När man rör sig bland klubbarna ute i Europa och USA så visar de klubbarna
större respekt för svartbälten som är utdelade av shihan från Honbudojon
än de som är utdelade av deras inhemska kommittéer.
Men i Sverige betraktas alla lika värda.

 

Funderingar år 2004
Och graderingskommittén är i full gång med att ordna läger med möjlighet att gradera till Shodan.
Jag hoppas bara att de som får sin shodan under sådana här läger förstår
och inser varför de fått det åtråvärda bältet.

Jag har sett så ofta hur en del människor har missförstått varför de fått bältet.
Om jag får shodan av en shihan som tack för att jag har haft barnträning i fem år
eller för att jag har jobbat med klubbens ekonomi i många år måste jag inse
att det beror på det jobb jag har gjort och inte för mina tekniska talanger.

 

Om någon av mina elever får shodan under ett läger anordnat av
Graderingskommittén skulle jag bli glad om han/hon förstod att det berodde på
hur bra teknikernas rörelser liknar en riktig teknik. Jag kritiserar ingen,
men de flesta människor kopierar rörelserna. Det finns ingen riktig atemi,
ingen marui och inte så mycket kokyu i deras rörelser.
Allt hänger på om partnern är med eller inte.
När jag började med Aikido var det litet annorlunda ställt med kvalitén.
De som tog shodan på den tiden var väldigt bra. De hade kraften.
Tyvärr kan man inte säga detsamma om deras elever. Om det berodde
på Ichimura senseis hårda träningssätt eller på att det var en annan
sorts elever vet jag inte, men tycker att det lutar mer åt Ichimura senseis sätt att vara.
En liknelse finns i barnuppfostran. Vi som är födda på 40-talet,
och tidigare, utvecklade en viss respekt för de äldre som de
som är födda på 70-talet och senare inte kan visa.

 

Säger vi till en elev att tekniken ser bra ut, trots att den är dåligt utförd,
hjälper vi inte eleven att bli en bättre aikidoka.
Eleven slutar att kämpa. Eleven är inte självkritisk, utan tror på vad tränaren säger.
Denna elev måste få ett problem när han/hon, beväpnad med sin shodan,
går till ett internationellt läger och upptäcker att deras tekniker inte biter på de vita bälten
som har ett bättre centrum och själkännedom än de själva har.
Kan detta vara anledningen till att så många föredrar att bara gå på läger som den egna klubben anordnar?
Är det så många som anser att de inte kan lära sig mer och därför inte går på andras läger?
Med andras läger menar jag klubbar som anlitar shihan som inte
visar teknikerna på det sättet som de är vana vid.

 

Detta problem kan bero på att graderingskraven är för höga och
att antalet tekniker som skall läras in växer lavinartat vid varje högre gradering.
Det är ingen trappa man går för att komma till nästa gradering, det är en hel våning
vi måste hoppa upp och det är ingen lätt uppgift.
När skall eleverna kunna ta in och integrera teknikerna i sin kropp?
I den takt eleverna måste lära sig nya steg till nya graderingar kan de teknikerna de försöker
sig på att komma från det de minns och inte från deras ryggrad eller deras hjärtan.
Förklarat med psykologiska termer så kommer teknikerna från "Jaget" och inte från "Miget".
Miget är det som finns inom oss och som är större än oss.

 

När en shihan från Honbudojon delar ut ett bälte, gör han det för att så ett frö.
Han ger bältet för att det finns ett hopp hos människan som ställer upp för gradering.
Bara man visar ödmjukhet, bestämdhet, kokoro och en smula inlevelse så brukar det lösa sig.
Och skulle du misslyckas med någon teknik eller japanskt uttryck så är det inte hela världen.
Men är du det mista arrogant får du lov att vänta ett år till för du får ingen dangrad denna gång.
En Aikidogradering skall inte förväxlas med en tenta.
Den poäng du får i en tenta är beroende på dina svar och inte på hur bra du är som människa.
Och jag känner att det är skolans principer som gäller under en vanlig gradering som sköts av Graderingskommittén.

 

Det verkar som om det är fler än jag som undrar över kvalitén på Aikido nu för tiden.
Tryck här om ni vill se diskussionen i sin helhet på Aikido Journals hemsida.

 

Det är väl tur att Nishio Sensei
inte har lämnat oss helt och hållet.

 

Nej, hans elever fortsätter att komma till detta exotiska land för att ha läger minst två ggr/år.
Det är Hokuo Aikikai (läs Nishio Aikido) som brukar ordna de lägren.
Detta är mycket bra för annars hade vi, som vill träna Nishio Aikido,
varit i händerna på dem som ägnar sig åt Monkey Aikido
(Suzuki senseis benämning på den traditionella Honbudojo Aikido)

 

Funderingar år 2005
Den 15 mars dör Nishio-Sensei klockan 9.50 på morgonen, japansk tid.

 

Den 21 mars blir det läger i Saeby, Danmark, med Arisue sensei trots Nishio-Senseis död. Detta läger skulle visa sig vara en parallell minnesceremoni till Nishio-Senseis officiella begravning i Japan.

 

Kan ni gissa hur många från Sverige som kom? Ja just det, bara lilla jag åkte dit.

 

Nu skulle det skrivas postumt tackbrev till Nishio-Sensei. Det ena brevet var längre än det andra. Vackra ord skräddades. Det vokulära tillgången verkar inte ha någon botten i detta intellektuella land.

 

Men det man säger brukar inte stå i proportion till det man gör. Ord är gratis och då kan man fylla kilometerspalter med vackra superlativer. Alla älskar at bli upphöjda med superlativer, och det bästa av allt, de är ju gratis.

 

Men, nu kommer verkligheten och tvingar Nishio anhängarna att visa hur mycket de själva värderade sina egna superlativer.
Nu skulle pengarna fram. Pengar som skulle doneras till Nishio-Senseis änka och pengar för att köpa blomsterkransar till Nishio-Senseis officiella begravning. Jag kan bara säga att ju längre och vackrare brev folket skrev till Nishio-Senseis minne ju mindre pengar pungade de ut. Och Svenska Budo & Kampsportförbundet bidrog med blommor och en ekonomisk hjälp på 30000 Yen, ca 2000 kr. Och här vill jag passa på att tacka Gunnar Svensson för att han offrade sin tid med att hjälpa oss här i Sverige med ordnande av blomsterkransarna. Gunnar tränar faktiskt inte Aikido längre, men han känner sig involverad varje gång vi här i Sverige vill få något gjort med Nishio kontoret. Tack Gunnar för att du tar av din tid för att hjälpa oss.

 

Med tanken på att de pengarna aldrig kom från någon klubbkassa, utan det var pengar från förbundets kassa, så tycker jag att det var väldigt snålt av Aikidosektionen.

 

Det kanske är det så det ska vara. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är fel attityd.

 

Fallet med Nishio Senseis död
Det var några gamar som stod och väntade på Nishio Senseis död och så fort
han dog satte de igång ett krig. Alla de vill påstå att de är de legitima Nishio Senseis ensamma och enda arvingar till hans tron och mantel.

 

Den absoluta makten lockar och den borde vi vara medvetna om när vi väljer våra styrelsemedlemmar.
Fem år borde vara max tid för en och samma person att sitta i styrelsen. Sedan ska personen bytas ut mot en ny med nya idéer. Ganska fort hamnar folk i gamla spår och ser bara egen vinning i deras verksamhet.

 

Resumé av kriget december 2005
Fortsättning på kriget pågår. Nu, december 2005, liknar detta krig mer det kalla kriget som pågick på 50- talet. Bomberna har slutat att falla och nu är det taktik som gäller, att överlista varandra. Hokuo Aikikai får inte längre vara en del av Svenska Aikikai och tvingas att bli en separat Aikidostil. Detta var inte det Nishio Sensei drömde om.
Föd upp korpar och de kommer att picka ut dina ögon.

 

Aikido finns det bara en medan sätten att utföra Aikido äro många.
Så fort någon utövar en Aikido som till synes inte har med Aikidon vi tränade på 60 talet att göra kallas det för stil.
Alla som inte ser att de olika Aikidovarienterna vi har i Sverige har samma grund, och därmed samma essens, kommer inte att förstå vad det är de tränar.

 

Samma problem har vi hos en del invandrarbarn som är födda i Sverige. De tror sig vara annorlunda än sina föräldrar och de tror sig ha en annan cellstruktur. De här ungdomarna kommer inte att hitta sin identitet så länge de inte inser att det är bara idéerna som skiljer dem från sina föräldrar. De måste erkänna sin stam och rötter för att kunna hitta sig själva. Då först kan de göra något stort i det nya landet de är födda i. Kan inte du se parallellerna med utvecklingen i Aikido? Svaret finns inom dig, leta inuti dig en gång till.

 

Ha i minnet att de som säger "min Aikido är bättre än din Aikido" eller "vi tränar Aikido, det de andra tränar är inte Aikido" har inte förstått vad Aikido är.

 

Som avslutning
Jag kan bara se att strävan att leda något man själv inte förstår mynnar i oförståelse i det man utövar.
Människor som har gemensamma mål i livet ska inte motarbeta varandra. De ska stödja varandra.
När någon med bättre idéer än jag kommer till min dojo, den ska ha träningen. Jag vill också lära mig.